Midsommarhelgen närmar sig med stormsteg. Inget jag ser fram emot, snarare känns sorgen ännu mera övermäktig. Det var ju den helgen som vi brukade fira att vi träffades, och blev ett par. Så stor kärlek, det trodde jag nog inte att jag/vi skulle få uppleva. Vi som känt igen varandra sedan tonåren, var uppväxta under liknande familjeförhållanden och levt familjeliv på ungefär samma sätt.
Men, när vår tid kom då blixtrade det till från första ögonblicket! Oskiljaktiga från första kvällen, längtade efter varandra när du åkte iväg på jobb och telefonerna gick varma, tills du kom hem igen. Släntrade in på postkontoret, där jag jobbade, såg på mig med dina blåa ögon, och jag rodnade som en skolflicka.
 Jag saknar dig, så hjärtat brister, min egen älskade man!💔