För två år sedan befann vi oss i Uppsala, på ett patienthotell. Min älskade make skulle genomgå en stor operation, med oviss utgång. Det blev inte många timmars sömn den natten, vi oroade oss båda inför morgondagen.
När det sedan blev morgon hämtades vi av en taxi, och kördes till rätt byggnad. Jag fick följa med till rummet där han fick byta kläder. Ett sista hejdå, jag älskar dig! Sen följde en otroligt lång dag, operationen tog nästan åtta timmar, av väntan och oro för hur det skulle gå.
Framåt kvällen ringde kirurgen och berättade vad de gjort, och att A låg på uppvakningen.
Inte blev det så mycket bättre sömn den här natten heller, jag drömde och vaknade om vartannat.
När jag nu tänker tillbaka, kan jag inte komma ihåg allting. De tio dagarna vi var i Uppsala flyter samman, och känns nästintill overkliga. Jag är ändå glad att jag fanns vid min älskades sida hela dagarna, även om han var medtagen och trött.
