En röst i natten

Den här dagen har varit intensiv. Vi har fått lära oss HLR,  hjärt-lung-räddning. Att en såpass enkel insats kan rädda en människas liv väcker tankar. Att ingripa i en svår situation får mig att tänka på hur jag är som person. Är jag den som tar ett kliv framåt och axlar en ledarroll? Eller står jag i bakgrunden, och gör det som jag blir tillsagd? Vet att jag har förändrats under årens lopp. Vill jag vara den som tar kommandot, leder och fördelar dagens arbete. Eller bara flyta med strömmen och utföra det som  krävs för stunden. Vill naturligtvis göra mitt bästa varje dag, men behöver kanske inte sikta längre än så? Som min kloka dotter sa till mig, när jag erbjöd mig att arbeta under en storhelg. "Vem tror du tackar dig för det?" Jag har ju, med ålder och stigande visdom, lärt mig att ingen är oumbärlig.  Varken i det privata, eller i yrkeslivet...