Gamla och nya tider...

För snart sju år sedan tog jag ett stort kliv, ut i en okänd tillvaro. Från en trygg, statlig, anställning till en arbetsmarknad jag inte visste något om. Efter drygt trettio år hos samma arbetsgivare kändes det onekligen konstigt. Jag kan inte annat än säga att jag haft möjlighet till personlig utveckling. Men då var det alltså dags för avveckling.
Jag bestämde mig dock för att inte tänka tillbaka utan istället se framåt. Nu, sju år senare, har jag äntligen fått min efterlängtade nya anställning, i kommunens regi. Det har tagit fyra år att ta sig dit. År då jag slitit och kämpat, varit ledsen och trött ibland. Men framförallt drivits av en glädje, och arbetslust, jag trodde försvunnit. Så nyttigt, för min egen del, att göra en total omvändning i arbetslivet. Tycker nog att jag fått en större självinsikt, även om jag fortfarande är lite för ivrig.
När jag nu dessutom sitter i skolbänken vissa dagar, funderar jag ibland på om jag skulle ha stigit av tåget tidigare?
Nåväl, inget att grubbla över. Då var då, och nu är nu... "Och den ljusnande framtid är vår"

Teknikfånge...

I över en veckas tid har min gamla, sega, dator spelat mig ett spratt! På skolan ska vi redovisa våra uppgifter via en lärportal. Det har inte varit några problem tidigare, men den här terminen går det käpprätt åt skogen. Det går inte att bifoga några filer=katastrof. 

Sent igår kväll, efter ett kvällspass, satte jag mig vid datorn på jobbet. Efter nästan två timmar hade jag skrivit om allting och skickat iväg det till läraren. Gissa om det var någon som var dödstrött i morse? Men, det var bara att pallra sig upp när klockan ringde. Frukost och dusch, sen iväg på föreläsning om hjärtat. Ju mer jag lär mig, ju mer förundrad blir jag över att överhuvudtaget leva!

Framåt kvällen fick jag lite hjälp med datorn, men det krävs lite mera åtgärder för att det ska fungera bra. Tacksam för hjälpen ändå!

Ska försöka komma till ro lite tidigare ikväll. En mastodonthelg på jobbet väntar, och sen några dagar ledigt!

Vart tar lusten och livet vägen? Tiden bara rusar iväg... ❤️

Vänner

Vem kan läsa dina innersta tankar.

Vem kan torka dina tysta tårar.

Vem ser dig, som den du egentligen är.

Vem stöttar dig, när du är trött och svag.

Vem skrattar med dig, när du är glad.

Jag finns här för dig i alla dagar,

när dagen randas och när natten faller på,

på marken där du vandrar, 

som vinden i ditt hår, 

och regnet mot din kind...

#MeggieMay#

Studietorka och arbetsglädje

Nu har samma syndrom inträffat som under de andra terminerna. Jag har verkligen ingen som helst lust att plugga! Det är inte så att ämnena är ointressanta. Det är min motivation som saknas, och jag vet inte riktigt hur jag ska trigga igång den. Målet är dels långt borta, och jag tycker att jag kan jobbet ganska bra redan nu.
Att se människor, hjälpa och stötta dem, ge värme och omtänksamhet, sjunga en låt, ge en kram eller en klapp på kinden, trösta och bekräfta. Acceptera dem så som de är just nu.
Det är så viktigt att inte glömma att det finns en levande själ, bakom den gamla trötta fasaden! Jag försöker, att varje dag, ge så mycket jag kan till våra gamla och gläds åt att få arbeta. Kan inte det räcka?
Finner också sådan glädje i att tillhöra ett arbetslag igen. Vi har många styrkor, och strävar mot samma mål. Att våra boende ska få en god omvårdnad, känna förtroende, få den hjälp de behöver, vara bekväma, känna hemkänsla, och att vi tillsammans också är en typ av familj. Det känns så himla bra när någon boende, eller anhöriga, säger att de är så nöjda med oss och vår avdelning!
Så min största önskan är att få vara kvar på jobbet, och göra det bästa jag kan varje dag....