Nu har samma syndrom inträffat som under de andra terminerna. Jag har verkligen ingen som helst lust att plugga! Det är inte så att ämnena är ointressanta. Det är min motivation som saknas, och jag vet inte riktigt hur jag ska trigga igång den. Målet är dels långt borta, och jag tycker att jag kan jobbet ganska bra redan nu.
Att se människor, hjälpa och stötta dem, ge värme och omtänksamhet, sjunga en låt, ge en kram eller en klapp på kinden, trösta och bekräfta. Acceptera dem så som de är just nu.
Det är så viktigt att inte glömma att det finns en levande själ, bakom den gamla trötta fasaden! Jag försöker, att varje dag, ge så mycket jag kan till våra gamla och gläds åt att få arbeta. Kan inte det räcka?
Finner också sådan glädje i att tillhöra ett arbetslag igen. Vi har många styrkor, och strävar mot samma mål. Att våra boende ska få en god omvårdnad, känna förtroende, få den hjälp de behöver, vara bekväma, känna hemkänsla, och att vi tillsammans också är en typ av familj. Det känns så himla bra när någon boende, eller anhöriga, säger att de är så nöjda med oss och vår avdelning!
Så min största önskan är att få vara kvar på jobbet, och göra det bästa jag kan varje dag....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar