Steg för steg

Som ett litet barn sträcker jag mig efter saker jag vill ha. Tar några stapplande steg på okänd mark.

Att få lära mig saker, som jag trodde att jag redan kunde, det är faktiskt en nyttig erfarenhet. 

Dags att sluta rulla på i gamla hjulspår, och istället vika in på en okänd väg.

Det är verkligen inte lätt att ställa om sig, från både vanor och ovanor...

Långt bort i fjärran finns målet, hoppas bara att jag kan nå dit. Ser fram emot att få ett bättre liv, och  mera ork till saker som jag vill göra. Ta tillbaka en del av styrkan som finns långt inne i min kropp, njuta av naturens skiftningar, ägna mig åt saker som skänker glädje. Umgås med de människor som jag älskar, och bryr mig om.

Ett steg i taget, dag för dag...

Den förunderliga kroppen...

Inte hade jag väl tänkt mig att bli som en fånge i min egen kropp?
När som barn jag sprang sorglöst omkring, gärna barfota och med håret fladdrande i vinden! Liten och spinkig, glad, busig och sprallig.
Inom mig känner jag mig fortfarande så, men när jag ser mig i spegeln är det en dyster syn. De senaste åren har flera olika sjukdomar kopplat ett grepp, som jag inte är tillfreds med. Att se sin   kropp svälla upp, sjunka ihop och ha ständig värk är hemskt jobbigt.
Jag som älskat att gå i skogen, cykla, och vistas utomhus, är nu begränsad till korta stunder av rörelse. Musik och dans har alltid legat mig varmt om hjärtat, nu lyssnar jag och rör mig i en sittdans.
En arbetsmyra, med mycket ork, engagemang, driftighet och lojalitet är nu förpassad till ett liv i hemmet. Visserligen trivs jag bra där, men saknar kollegor, arbetsliv och en uppgift i att hjälpa andra människor.
Känner att jag har så mycket att ge, men hittar ingen plats för mig att kunna förmedla det.
Älskar att skriva, baka, laga mat, odling och trädgård, blommor och grödor, resor, bilturer, musik. Ja, intressen saknas inte, men orken räcker inte riktigt till. Svårt för mig, som alltid varit högpresterande, att sänka kraven och förväntningarna på mig själv!