Inte hade jag väl tänkt mig att bli som en fånge i min egen kropp?
När som barn jag sprang sorglöst omkring, gärna barfota och med håret fladdrande i vinden! Liten och spinkig, glad, busig och sprallig.
Inom mig känner jag mig fortfarande så, men när jag ser mig i spegeln är det en dyster syn. De senaste åren har flera olika sjukdomar kopplat ett grepp, som jag inte är tillfreds med. Att se sin kropp svälla upp, sjunka ihop och ha ständig värk är hemskt jobbigt.
Jag som älskat att gå i skogen, cykla, och vistas utomhus, är nu begränsad till korta stunder av rörelse. Musik och dans har alltid legat mig varmt om hjärtat, nu lyssnar jag och rör mig i en sittdans.
En arbetsmyra, med mycket ork, engagemang, driftighet och lojalitet är nu förpassad till ett liv i hemmet. Visserligen trivs jag bra där, men saknar kollegor, arbetsliv och en uppgift i att hjälpa andra människor.
Känner att jag har så mycket att ge, men hittar ingen plats för mig att kunna förmedla det.
Älskar att skriva, baka, laga mat, odling och trädgård, blommor och grödor, resor, bilturer, musik. Ja, intressen saknas inte, men orken räcker inte riktigt till. Svårt för mig, som alltid varit högpresterande, att sänka kraven och förväntningarna på mig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar