Hjärtat känns som en stor och tung klump i bröstet. Tårarna bränner bakom ögonlocken, men hålls tillbaka bakom en konstlad fasad. Om jag släpper taget, kommer jag att falla handlöst mot avgrunden.
Det finns så mycket oro, obesvarade frågor och en förtvivlan över allt som sker. Timmarna rusar iväg, dagarna flyter samma till en grå massa. Finns det något hopp, och hur kommer det att gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar